Vintern knackar på dörren…

Det är några år sedan som jag hade möjlighet att åka till fjälls i September. Det är, enligt mig, den absolut vackraste tiden i fjällvärlden. Färgerna exploderar. Solen skiner! Vi njuter av gott fika under vandringar mot fjälltoppen.

Det var så vi hade tänkt oss…Hur blev det då? Jo, regnet öste ner hela helgen! Det blåste ishavsvindar och var typ 2-4 grader, men kändes som -4 enligt SMHI. Löven hade redan fallit av. (Löfven föll några dagar senare efter omröstning i riksdagen)

Första dagen blev det en liten tur in till mysiga Funäsdalen och en gofika på Café Loftet. Efter en regnig och helt igenmulen dag, tittade solen fram genom molnen lagom till solnedgången. Några minuter fick jag njuta…och fota, innan regnet började igen.

Efter att ha stött på denna vackra ”låtsas”pippi ute i skogen kom jag på att jag kunde sätta igång fågelmatningen.

Först att hälsa på var en nötväcka och en entita (eller talltita…ser inte skillnad på dom) De visade sig vara helt orädda och kom nästan lite för nära mig. Det susade kring öronen när de flög förbi bara någon decimeter från huvudet mitt.

Eftersom gubben min glömt att ta med min Ikea-hylla som vi skulle skruvat ihop (Han hade tagit ut den när han skulle packa sina golfklubbor och glömt att lägga in den igen!!!) ville han kompensera med en fototur. På lördagen satte vi oss därför i bilen och for ner mot Tännäs…i regnet.

Jag fick fota lite vatten. Lite mer rött var det i naturen nere på myrarna och de vackra sångsvanarna låg och guppade så vackert inne i vassen. Orren satt där så fint i dikesrenen och räknade bilarna…

Söndagen morgon klockan 05.30 ringde klockan och vi skulle få följa med ut på har-jakt. Direkt när vi sätter oss i bilen skuttar en hare över vägen precis vid vår stuga… Som för att säga ”Ta mig om ni kan…”

Det var en vacker, kall, regnig morgon, vid fjället.  Hunden fick upp spår direkt, jag lyckades få en glimt av den sluga haren som lekte med lilla Bella i två timmar innan det var dags för oss att åka hem! Glömde jag berätta att det bästa av allt med harjakt är fikat…om man inte hade glömt det på bron hemma… Jag har lovat gubben min att inte berätta vem som var fika-ansvarig, men kan säga så mycket som att han är skydig mig en foto-tur till.

Och snön då…Ja den började så smått falla där på morgonkvisten. Och på bilder jag sett var Lill och Stor Skarven helt snötäckta innan kvällen. Men då var vi redan hemma i Falun igen på födelsedagskalas.

Minisemester i Hälsingland…

Kan inte minnas att jag åkt till Hälsingland någon sommar. Fått inbjudan många gånger från goda vänner, men vi har liksom aldrig fått ihop det. Nu var det dock dags och mitt i den svenska värmeböljan satte vi oss i bilen och for iväg. Mot Stocksbo, Färila.

Det har inte regnat på hela sommaren. Men så klart började det regna på vårt första fikastopp.

Vi for sedan vidare till Växbo. Ett magiskt ställe utanför Bollnäs. Där åt vi en fantastisk lunch och gick och shoppade lite i de små butiker som fanns.

Färden gick sedan vidare till våra goda vänners fina gård i Stocksbo utanför Färila. Många gamla fina anrika uthus fanns att plåta på gården. För att inte tala om blåklockorna… Och i den stora ladan vid bäcken fanns fina gamla verktyg för att bl a framställa lin.

På eftermiddagen blev det en promenad runt för att se omgivningarna. Jag misstänker att de andra blev ganska trött på mig som skulle fota allt jag såg. Men är man på sin första semester i Hälsingland så är man!    


Klockan 23.30 beslöt sig gubbarna våra att de skulle åka ut med bilen och leta efter björn. Det ville inte vi gummor missa, så vi satte oss alla i bilen och for iväg ut i skogen. Det första vi fick se var en precis nyfödd kalv som får sin allra första ”slurp” av sin mamma (jag vet…suddig bild…men jag blev så till mig)

Nu har det hunnit bli mörkt och jag begriper inte hur gubben min fick syn på tjädern långt in i skogen. Inte förstår jag heller hur kameran ens kunde få till denna bild i mörkret…(även denna suddig…jag vet!)

Någon björn fick vi dock inte syn på…Dag 2 blev det en tur till Järvsö och Stenegård. Oj så mycket fina blomster där fanns trots att det varit så torrt och varmt hela sommaren.

Vallmon min favoritblomma

Ett stort fång med blommor och kramar till våra gulliga vänner som gjorde vår första Hälsingetur till ett så mysigt minne! Tack Ulla & Krister!

Gott och Blandat…

Jag har varit ute och fotat en hel del sista veckorna. Jag har nämligen fått en förfrågan om att vara gästfotograf på Naturhistoriska riksmuseets instagramkonto under två veckor. Det känns väldigt ärofyllt, ganska nervöst men en väldigt kul utmaning. Nåväl…idag kommer första inlägget och jag har skrivit klart mina små, korta berättelser om bilderna. Vi får hoppas att de blir väl mottagna. Vill ni se dom så gå in på instagram @naturhistoriska!

Kameran har alltså funnits med mig hela dagarna. Här blev lilla skraken fotad en tidig morgon. Ljuset träffade den så fint på hjässan.

Sen dök jag ner i rabatten…bara för att jag tyckte det var kul! Inte så mycket för att få en bild till Naturhistoriska…

Värst vad mycket maskrosor det kommit…Dom har jag inte tid att rensa bort…fick bli fotade istället.

När kameran alltid är med, betyder det att det också blir solnedgångar. Det har ju varit så fantastiskt fint väder och många vackra solnedgångar!

Avlutar med två bilder från resan hem efter en fotoutflykt upp i skogen. Vackra tallar mot den oranga himlen och några rådjur som strövar omkring bland smörblommorna i sent kvällsljus…

Ingen av dessa bilder fick vara med till naturhistoriska. Men Du fick se dom iallafall…lite Gott & Blandat…

Ett år sedan…Cornwall

Satt och tittade på kunskapskanalen när det kom ett reportage från en strand i England. Jag skrek till ”Där har jag varit!”

Godrevy beach

Det är ganska precis ett år sedan jag for på en fotoresa med Wild Nature. Patrik Larsson var ledare för kursen och honom hade jag bara hört gott om. Duktig föreläsare på fotomässor, otroligt duktig naturfotograf. Resan var planerad in i minsta detalj och här kommer en liten bildkavalkad…

Port Nanven

Det var soluppgångar och solnedgångar som stod på programmet. I kombination med tidvatten som var en upplevelse att få vara med om på nära håll. Vad snabbt det gick när vattnet kom in! Enorma krafter som vi hade stor respekt för och Patrik stod som en hök och höll koll på att vi inte blev för våghalsiga.

Mera Godrevy Beach fast en bit åt andra hållet.

Mycket klättrande blev det över stock och sten…Några vurpor på de glashala runda stenarna. Men stämningen var på topp och vi skrattade mycket.

   St. Michael’s Mount

Botallack mine

Slutligen lite bilder från sista kvällen när vi var vid Sandymouth. Solen tittade fram en smula och vi stod där och försökte hålla koll på tidvattnet. Man skulle försöka vara så nära vattnet som möjligt…helst utan att få en stor våg över sig. Jag kan säga att vi var många som var blöta om fötterna den här veckan. Många gånger stod man och lyfte upp stativet för att kameran skulle klara sig. Det var en resa jag länge kommer att komma ihåg. Jag har många hundra bilder så det finns stor risk att det dyker upp flera Cornwallbilder här på bloggen…

 

 

Det som inte fick hända…

Två år hann jag ha kameran innan jag gjorde det man inte får göra.  Jag la den på ett dumt ställe…kanondumt faktiskt! Men jag tycker nog att kameran var onödigt hård mot mig. För fallet var bara ca 30 cm och den landade så mjukt och fint på den tjocka ryamattan. Det hördes knappt att den glidit ner… Iallafall slutade autofokus fungera. Typiskt! Jag behöver verkligen autofokus då min syn inte är helt okey. Tur att jag hunnit ta några bilder här i Bruksvallarna innan detta hände…

Och som om det inte räckte fick jag för mig att googla lite… Såg att man kunde återställa och det brukar ju alltid vara bra! Sagt och gjort. Resultatet = Nu fungerar absolut ingenting på kameran! Suck!

En entita (eller talltita…ser inte skillnad på dom) kom på besök innan kameran pajade…  

…och en rufsig talgoxe försökte tappert hålla fast sig i stormen som dök upp en kväll.

Nu hoppas jag att killarna i fotoaffären hemma i stan är snälla och hjälper mig, när jag kommer hem. Att felet går att fixa, lätt som en plätt! För när solen och våren kommer vill jag vara beredd!

Kung Bore när han är som bäst!

Måste säga att jag hade inga förväntningar, ur fotosynpunkt, på min Tällbergstur denna helg. Jag skulle äta lite god mat som Tareq Taylor, hade lagat åt mig på Greens Hotell. Ni vet…han som vann Kockarnas Kamp på tv. God mat fick vi och hade en jättetrevlig kväll. På morgonen vaknade jag upp till denna utsikt…

Jag hade bestämt mig för att inte ta med ”riktiga” kameran denna helg. Jag skulle helt enkelt inte fota. Men nu gick det inte att stå emot längre…

Det var så otroligt vackert…överallt… Jag fick plocka fram min mobil och frågade  ”chauffören” så snällt jag bara kunde om vi kunde ta en liten, liten tur runt Tällberg innan vi for hem.

Väl hemma, ca 5 mil söderut är det ett grått Falun som möter oss, utan minsta frost på trädgrenarna. Jag ser på mina bilder och känner mig nöjd med dagens skörd. Mobilkameran fungerade bra när Kung Bore visar sig så här i all sin prakt..

.

 

Flatruet…en färgexplosion

Jag är en person som verkligen älskar färg! När jag målade i olja var det färgstarka saker. När jag började fota var det likadant. Jag vet inte hur många solnedgångar jag fotade första året jag hade kameran…typ 365 st 🙂 Jag har försökt att komma bort från allt solnedgångsfotograferandet senaste åren…”att utvecklas” heter det visst. Men efter att vara helt utsvulten på färg efter denna höst och förvinter trillade jag dit igen…

Jag trodde att vi for i god tid upp mot Flatruets topp. Klockan var bara runt 14.00.  Men jag upptäckte ganska snabbt att solnedgången redan var på gång och att mitt färg-sug skulle komma att tillfredsställas. (Kolla in plogbilens skopa, nästan högre än traktorn!)

Väl uppe på toppen av Flatruet klättrade jag upp på en av de stora snöhögarna. Här ovanför ser du Helags i bakgrunden.

Vänder du dig åt andra hållet är färgerna helt annorlunda. Vidderna är otroliga. Du ser många mil åt varje håll. Endast vi och några plogbilar är i farten. Snö…snö…snö… Här följer lite bilder…

Nu börjar fingrarna bli stela av kylan, -18 grader. Dags att åka hemåt. Mitt färgbehov blev helt klart mättat! Stort Tack vackraste Flatruet för hjälpen!

Det är något visst med kalhyggen…

Inte är det vackert när man åker på vägarna och kalhygge på kalhygge avlöser varandra. Men jag kan ändå känna, när jag åker in på mindre skogsvägar eller är ute på en promenad i skogen och helt plötsligt öppnar skogen upp sig…magi.

Där kan jag stå i skogskanten och titta ut på naturen. Allt känns stilla och lugnt. Jag kan sitta på en stubbe med kaffekoppen i handen och hoppas att något vilt djur eller en fågel ska dyka upp. Jag känner ro…

Avslutar med en vinterbild där skogen fick stå kvar…

Små grodorna, små grodorna…

 

Det har nu regnat nästan hela veckan. Plusgrader även nattetid. Jag hamnar framför datorn. Den är nämligen full! Jättetrist! Får inte in en enda bild till. En snabbkoll och jag ser att jag har 600 bilder på grodor från en tur till Skåne i Maj förra året. Hur kan man få för sig att åka till Skåne bara för att fota grodor? Många var det som undrade det. Men Skåne i försommartid är ju aldrig fel…

Vi träffades på fredagen mitt i Maj, på ett mysigt vandrarhem i Skåne-Tranås. Wild Nature fotoresor hade en workshop, som Henrik Karlsson ledde. Vi fick lite information och laddade för en sen kväll ute i träsket. Vi visste att vi skulle leta efter en 4-5 cm liten grön krabat…

 

Och visst fick vi se de små lövgrodorna. Där satt de ute i träsket och blåste upp sig. Parningsleken är i April/Maj och oftast nattetid.

Vi var också ute och letade efter denna roliga figur. En klock-groda. De låter precis som kyrk-klockor, därav namnet. Det var inte helt lätt att trampa omkring i träsket i mörkret och det tog typ 10 minuter innan jag plurrade första gången 🙂

En utflykt till Stenshuvud hann vi också med på lördagen. Sen var det dags att ge sig ut i träsket igen framåt natt-kröken.

Det var en fantastiskt rolig helg med mysiga foto-kompisar. Många skratt och mycket nya foto-kunskaper. Precis innan vi skulle åka hem på söndagen, fick Henrik syn på en söt liten lövgroda uppe i trädet som vi spanat efter hela helgen. (Jag såg den inte fast han pekade på den i början) Nu ska jag fortsätta rensa bilder… kanske kommer det fram ännu ett litet guldkorn…

Nyårslöftet som bröts första dagen…

2018!!! Ett år som ska fyllas med mycket roligt. Men säkert kommer mindre roliga saker också inträffa. Jag försöker gång på gång lära mig att inte oroa mig i förväg för att saker ska inträffa. Det har jag hela livet varit specialist på…att oroa mig. Ett nytt nyårslöfte fick bli att ”sluta oroa mig i förväg”!

Nyårsdagen kom. Vi hade bestämt oss för att leta efter snön. Vi satte oss i bilen och skrev in på google navigator vart vi skulle… Det blev mer och mer snö…och dimma…

Vägen var plogad och fin, och här vid denna skylt var jag fortfarande glad och ”icke-orolig” 🙂 Då säger gps-en att vi ska svänga ner på en helt annan väg. Jag är totalt uppslukad av det ooooootroligt vackra snölandskapet och babblar om allt vackert omkring oss…När jag plötsligt kommer på att gubben min är knäpptyst och jag ser att han håller hårt i ratten…

Då upptäcker jag att vi nu kör på en pyttesmal väg som precis rymmer vår bil. Navigatorn säger ”1,2 mil innan vi ska svänga vänster”. Vi får helt enkelt inte möta någon bil på 1,2 mil för då får någon backa jättelångt!!!  Ingen täckning på mobilen, ingen hemma vet vart vi åkt…knappt vi själva vet vart vi är. Det är slirigt, mycket snö på vägen och vi kan bara köra 30 km/h. Nu blir även jag tyst…och förstås OROLIG! Vi kryper fram med bilen…Efter en evighet, kändes det som, ringer plötsligt telefonen! Gissa om jag blev glad och du anar inte hur snabbt jag rabblade ur mig vart vi trodde vi befann oss (för jag var fortfarande orolig och såg framför mig hur vi skulle få lov att sova över i bilen)

 

Vi kom fram till målet till slut! Och fantastisk vinter fick vi se!  Jag började året med att oroa mig…i onödan…igen!