Vintern knackar på dörren…

Det är några år sedan som jag hade möjlighet att åka till fjälls i September. Det är, enligt mig, den absolut vackraste tiden i fjällvärlden. Färgerna exploderar. Solen skiner! Vi njuter av gott fika under vandringar mot fjälltoppen.

Det var så vi hade tänkt oss…Hur blev det då? Jo, regnet öste ner hela helgen! Det blåste ishavsvindar och var typ 2-4 grader, men kändes som -4 enligt SMHI. Löven hade redan fallit av. (Löfven föll några dagar senare efter omröstning i riksdagen)

Första dagen blev det en liten tur in till mysiga Funäsdalen och en gofika på Café Loftet. Efter en regnig och helt igenmulen dag, tittade solen fram genom molnen lagom till solnedgången. Några minuter fick jag njuta…och fota, innan regnet började igen.

Efter att ha stött på denna vackra ”låtsas”pippi ute i skogen kom jag på att jag kunde sätta igång fågelmatningen.

Först att hälsa på var en nötväcka och en entita (eller talltita…ser inte skillnad på dom) De visade sig vara helt orädda och kom nästan lite för nära mig. Det susade kring öronen när de flög förbi bara någon decimeter från huvudet mitt.

Eftersom gubben min glömt att ta med min Ikea-hylla som vi skulle skruvat ihop (Han hade tagit ut den när han skulle packa sina golfklubbor och glömt att lägga in den igen!!!) ville han kompensera med en fototur. På lördagen satte vi oss därför i bilen och for ner mot Tännäs…i regnet.

Jag fick fota lite vatten. Lite mer rött var det i naturen nere på myrarna och de vackra sångsvanarna låg och guppade så vackert inne i vassen. Orren satt där så fint i dikesrenen och räknade bilarna…

Söndagen morgon klockan 05.30 ringde klockan och vi skulle få följa med ut på har-jakt. Direkt när vi sätter oss i bilen skuttar en hare över vägen precis vid vår stuga… Som för att säga ”Ta mig om ni kan…”

Det var en vacker, kall, regnig morgon, vid fjället.  Hunden fick upp spår direkt, jag lyckades få en glimt av den sluga haren som lekte med lilla Bella i två timmar innan det var dags för oss att åka hem! Glömde jag berätta att det bästa av allt med harjakt är fikat…om man inte hade glömt det på bron hemma… Jag har lovat gubben min att inte berätta vem som var fika-ansvarig, men kan säga så mycket som att han är skydig mig en foto-tur till.

Och snön då…Ja den började så smått falla där på morgonkvisten. Och på bilder jag sett var Lill och Stor Skarven helt snötäckta innan kvällen. Men då var vi redan hemma i Falun igen på födelsedagskalas.

Flytt pågår…

Jag har under en tid hållt på med att flytta åt min pappa. Han skulle flytta från en fyra till en tvåa. Detta medför en del jobb med att sortera ut det man vill få plats med. Som dotter blir det också en emotionell resa tillbaks i tiden, när man hittar saker som man vet hängt med sedan man själv var en liten flicka. Beundrar att min mamma, som inte finns med oss längre, la ner tid på små lappar i kartongerna med förklaringar som ¨Jag sydde denna i slöjden 1946, 9 år gammal. Hade en otroligt sträng lärarinna. Titta på alla vackra stygn!¨ Eller¨Ni måste titta igenom dessa kläder från när ni var små, det är kul att se vad man hade på sig när man var bebis!¨ Hon förstod att vi en dag skulle stå och gräva i hennes kartonger…

När jag imorse tittar ut genom fönstret ser jag denna lilla krabat. Också han i flytt-tagen.

Låt mig presentera det fina paret ¨svartvit flugsnappare…

De är de första hyresgästerna som flyttar in i den färggranna holken som mina barnbarn Dylan och Zelda målade så fint för några år sedan…

De hjälps åt så fint med flytten och möbleringen av nya hemmet…

Det är bäst att hålla koll så ingen annan får för sig att flytta in i den granna lyan…

   

Nu återstår att se om de trivs i det grön-blå-gula huset…Kanske kommer små fågelungar att titta ut ur holken så småningom…Hoppas!

Domfrun kom med sin herre…

 

Vi hade bara någon dag kvar i fjällen och jag hade ständig koll på fågelhuset. Ville så gärna att domherren jag sett vid tidigare besök skulle komma tillbaks när nu kameran var lagad.

Så gissa att jag blev glad när något rött glimmade till i trädet.

Och frugan var också med. Runda, trinda och matglada var dom…

Ibland hettade det till…man undrar vad han sa till henne…

Här kommer lite bilder på det vackra paret.

Lilla blåmesen höll sig i skuggan när domherren satt på tronen.

Avslutar denna omgång från fjällvärlden med en vacker vit hare som städade under fågelmatningen.

En tita på besök…

Varit uppe i fjällvärlden under påskhelgen. Eftersom jag inte är någon vidare vintermänniska hade jag satt upp ett fågelhus förra gången vi var här…Den där gången när kameran gick sönder. Jag behövde få något att göra när övriga for runt på sina skidor.

Den här gången var jag laddad. Kameran var hel och solrosfrön påfyllt. Nu gällde det bara att få till lite mysiga bilder.

Jag ville upp och få med den fina soluppgången i bakgrunden. Misstänker att jag liknar denna lilla krabat när jag tidigt på morgonen står med håret okammat och kikar på mina små entitor… eller om det är talltitor…kanske…möjligen.


 

Ja nog fick jag kämpa. De sitter inte still långa stunder. Men några bilder hann jag med…Kolla in det lilla hjärtat bredvid fågeln, undrar vad den skuggan kom ifrån?

Sen steg den starka solen upp och det magiska ljuset var borta. Men denna lilla glupska pippi med sin lilla tunga får vara med på ett hörn iallafall.

Vårspaning…

 

Gav mig ut på vårspaning igår…Sjönk direkt ner i snön till knäna…blev dyngsur om strumporna och även sur i hjärtat…Vart är våren??

Så mycket snö… överallt! Det sägs att i Falun har vi inte haft så här mycket snö sedan 70-talet.

Men så såg jag något som gjorde att hjärtat log lite grann. En liten lingonkvist som det t.o.m såg ut att vara en liten början av en rosa blomknopp på.

Och titta! Nötväckan solar sig i solen och börjar fixa till sitt lilla bo, som den har i den lilla springan bakom sig.

Snart kommer även nya blommor på min klätterhortensia, och de vackra torkade bladen som här lyser så fint i solens sken försvinner…

Det bästa vårtecknet är nog iallafall att jag tror att blåmesen ligger och ruvar. Iallafall kommer gubben hennes med mat hela tiden. Han matar henne utifrån holken.  Känns tidigt men vem vet…kanske vi blir först i stan med blåmesungar 🙂

Ja minsann…våren är på väg!!! Jag går och tar ut en stol och tar en kopp kaffe i solens sken…

Lek eller allvar…det är frågan?

Livet vid fågelmatningen eskalerar när det blir så kallt och mycket snö, vilket vi haft denna vecka…Ja hela denna vinter faktiskt.  Det är ofta hård kamp mellan olika arter, och rangordningen är ganska tydlig. Ibland kan det vara kul att försöka fånga det på bild.

En blåmes och en talgoxe som kivades en lång stund. Här är det nog mest lek. Varför kunde de helt enkelt inte sitta vid var sitt hål? Det var ledigt överallt! Det var lilla blåmesen som inte gav sig utan puffade och kivades…och de höll på en hel dag fram och tillbaka.

Här är ett gäng som verkar kunna samsas hur många som helst på liten yta. Inget kiv där inte…Stjärtmesar är inte bara söta…de är vänliga också. Och får man inte plats bråkar man inte, utan väntar snällt på sin tur och ser söt ut…

Förra våren tog jag bilderna här under. På ett gäng grönfinkar. Troligtvis en familj där mamman och pappan tappert försöker hålla ordning på sina ungar. Jag tycker att grönfinkarna ser lite elaka ut i uppsynen. De blir inte så ofta bra på bild.  Men här tror jag det är mer allvar än lek. Ett försök att lära barnen överleva…

Så här kan det se ut. En helt vanlig dag i min trädgård…en blandning av lek och allvar…

 

Manligt och kvinnligt…

Har varit till fotoaffären med min trasiga kamera. Han såg på en gång vad som var fel och skruvade in en skruv som gängat upp sig. Nu blev det kontakt igen! Allt funkar troligtvis bra igen, men jag skulle hem och kolla att det räckte med den åtgärden.

Sen sa han något mer…Har du inte tyckt att du fått suddiga bilder tidigare, för jag tror att skruven varit på väg ut ett tag? Och visst hade han rätt! Jag har gormat och gnällt här hemma då jag inte tyckt att jag fått någon skärpa. Verkligen fått jobbat hårt för en bra bild och kasserat massor med suddiga bilder….

Till slut trodde jag att jag började bli darrig på handen/tappat stinget/synen blivit sämre mm mm Inte en sekund tänkte jag att det kanske var kameran det var fel på. Naturligtvis låg felet hos mig! Jag tänker att detta är typiskt kvinnligt, att det inte är bara jag som börjar med att leta efter fel hos mig själv. Jag tror att en karl hade gått till affären direkt och sagt ”kameran är trasig”! Önskar att jag hade lite av det draget…att jag slutar leta fel hos mig själv först…det kan vi ta när utrustningen är kontrollerad 🙂

Här är några bilder på entitan i fjällen som jag fick lov att fota fast inte kamera-fokuset fungerade. Sen avslutar jag med en bild som jag VILL ska vara lite suddig…

Det som inte fick hända…

Två år hann jag ha kameran innan jag gjorde det man inte får göra.  Jag la den på ett dumt ställe…kanondumt faktiskt! Men jag tycker nog att kameran var onödigt hård mot mig. För fallet var bara ca 30 cm och den landade så mjukt och fint på den tjocka ryamattan. Det hördes knappt att den glidit ner… Iallafall slutade autofokus fungera. Typiskt! Jag behöver verkligen autofokus då min syn inte är helt okey. Tur att jag hunnit ta några bilder här i Bruksvallarna innan detta hände…

Och som om det inte räckte fick jag för mig att googla lite… Såg att man kunde återställa och det brukar ju alltid vara bra! Sagt och gjort. Resultatet = Nu fungerar absolut ingenting på kameran! Suck!

En entita (eller talltita…ser inte skillnad på dom) kom på besök innan kameran pajade…  

…och en rufsig talgoxe försökte tappert hålla fast sig i stormen som dök upp en kväll.

Nu hoppas jag att killarna i fotoaffären hemma i stan är snälla och hjälper mig, när jag kommer hem. Att felet går att fixa, lätt som en plätt! För när solen och våren kommer vill jag vara beredd!

Äntligen…sötnosar på besök!

Så kom den då till slut och hälsade på. Den sötaste av dem alla…Stjärtmesen! Jag satt på träningscykeln och trampade. Såg en isländsk serie på tv samtidigt. Den är bra men lite seg mellan varven, så blicken for till fönstret och jag får syn på dom vid fågelmatningen.

Det var bara att hoppa av cykeln, hämta kameran och snabbt ställa in kameran. Jag har aldrig haft dom här. Aldrig sett dom ens…bara på bild på instagram. De är så otroligt söta. Som små snöbollar…med ögon…och en stilig stjärt 🙂

De kom i en klunga, verkade mest intresserade av talgbollarna. De for runt i trädet som virvelvindar. Jag kämpade på för att hinna följa efter med kameran. Hade någon stått och filmat mig hade de fått ett gott skratt. De stannade kanske tre minuter totalt, sen for de iväg, alla samtidigt.

Det var bara att hoppa upp på cykeln igen och titta vidare på serien…i ca en kvart…för då kom de tillbaks i 3 minuter igen! Så höll de på under en timme ungefär.

Nu är de borta igen och det är bara att hålla tummarna för att de ska komma tillbaks en annan dag, gärna en dag när ljuset är lite bättre. Annars får jag helt enkelt cykla på och titta klart på den isländska serien istället…

Räknar småfåglar…

Denna helgen är det räkning av vinterfåglar som gäller över hela Sverige. Första gången jag gjorde det var förra året. Stod och kikade i fönstret vid min fågelmatning. I år har jag inte lika många sorter som tidigare. Men jag har sett att en granne något hus bort satt upp mängder av holkar! Nu får jag skärpa till mig för att min fågel-restaurang ska hålla måttet.

De första som dök upp var två nötväckor. De klättrar upp och ned på stammarna och gömmer sina frön. De har bosatt sig i andra grannens skjul, i en springa.

En enbent blåmes verkar klara av livet galant. Den håller på att inreda holken tillsammans med frugan (eller vice versa…ser inte skillnad på dom)

Koltrasten som brukar städa upp på backen under matningen dök upp…

…och en hel hop med grönfinkar, 20 stycken, kom på frukost.

Naturligtvis kom skatorna också…

Gråspett, större hackspett dök upp i skymningen och fastnade inte på bild. Men talgoxen som är min trognaste gäst måste ju få vara med här

Lilla kurre hjälpte mig räkna och höll koll på alla sina kompisar. Snart dags att rapportera in till Bird-life Sverige, sedan dröjer det ett år innan jag och kurre behöver räkna dom alla igen.