Atjoooo…prosit…

Glömde ta sprutan mot influensa som jag lovat doktorn att göra varje år. Sen hann jag sätta mig på tåget mot Göteborg för att hälsa på lillasyster innan den slog till…”flunsan”. Och jag som längtat så efter denna helgen! Vi hann med en mysig dag i Götet tillsammans och en fantastisk middag på fredagskvällen, sen var det bara att inse att ”flunsan” ville att jag skulle vila mer, och vi fick lov att åka hemåt.  När vi kom hem hade Falun förvandlats till ett strålande, mycket snörikt, kallt Falun.

Ett otroligt vackert vinterlandskap som jag än så länge bara kan titta på inifrån. Men som tur är går det att fota här inifrån också! Här kommer lite bilder från mitt fönster…

Frusna fåglar, -24 grader, gjorde att fåglarna burrade upp sig ordentligt.

Men lilla ekorrarna busade mest runt i snön…

Det var allt för denna gången. Jag är iallafall på bättringsvägen nu. Och det verkar som att jag inte smittat ner någon av de övriga på resan. Skönt!  Kanske ska jag försöka mig ut på en liten promenad idag…

Ingen är den andre lik…

Kom på att jag glömt mitt macroprojekt. Jag skulle ju ut och fota snö och is. Här i Falun har det kommit så enormt med snö…men inte har jag varit ute och fotat inte. Bara en helt misslyckad gång…efter det tog lusten slut. Men igår tog jag mig i kragen. Hur svårt kan det va? Stativ upp. Försökte koncentrera mig lite för en gångs skull… och tja… hyfsat tycker jag att det gick för att vara första gången.

Första försöket…cool flinga…men skärpan???

Denna vart jag nog mest nöjd med…

Ser ni också lite figurer här och där? Som soldaten som går iväg med ett svärd i handen till vänster här ovan…

Det mest fascinerande är att ingen är den andre lik, varken hos flingor eller hos oss människor. Vi är alla fascinerande på olika sett!

Räknar småfåglar…

Denna helgen är det räkning av vinterfåglar som gäller över hela Sverige. Första gången jag gjorde det var förra året. Stod och kikade i fönstret vid min fågelmatning. I år har jag inte lika många sorter som tidigare. Men jag har sett att en granne något hus bort satt upp mängder av holkar! Nu får jag skärpa till mig för att min fågel-restaurang ska hålla måttet.

De första som dök upp var två nötväckor. De klättrar upp och ned på stammarna och gömmer sina frön. De har bosatt sig i andra grannens skjul, i en springa.

En enbent blåmes verkar klara av livet galant. Den håller på att inreda holken tillsammans med frugan (eller vice versa…ser inte skillnad på dom)

Koltrasten som brukar städa upp på backen under matningen dök upp…

…och en hel hop med grönfinkar, 20 stycken, kom på frukost.

Naturligtvis kom skatorna också…

Gråspett, större hackspett dök upp i skymningen och fastnade inte på bild. Men talgoxen som är min trognaste gäst måste ju få vara med här

Lilla kurre hjälpte mig räkna och höll koll på alla sina kompisar. Snart dags att rapportera in till Bird-life Sverige, sedan dröjer det ett år innan jag och kurre behöver räkna dom alla igen.

Skotta snö, skotta snö, skotta snö…

Vi har slagit rekord!!! Så här mycket snö har inte kommit sedan 80-talet i Dalarna, sägs det. Så då är det nytt rekord…för 2000-talet! Att slå rekord gillas av alla. Men inte detta! Tänker på våra äldre som blir fast inomhus, inte törs ut på spåriga, snöiga vägbanor. Inte kan gå på halkiga trottoarer. Blir sittande inomhus…

Men det är otroligt vackert. När man väl skottat undan snön och far iväg med bilen ser det ut som i fjällen. Snö, snö, snö…

Jag har haft lite fullt upp i veckan men fick lite fotoabstinens på lördagen och med mobilen i handen for jag ut en sväng.

Solen hade precis börjat gå ner och det visade sig att det var backhopps-tävlingar på Lugnet. Fullt med folk! Kul att de vackra hoppbackarna, Faluns stolthet, blir använda någon gång…

Min lilla biltur avslutades med en sväng till Sundborn innan jag återvände hem för att skotta snö, skotta snö, skotta snö…

 

Tittut…

Idag fick jag sällskap upp till ett av Faluns nytillkomna naturreservat, Gammelskog. Det blev att pulsa i snön sista biten då det var oplogat och mycket snö. Väl uppe bland de snötyngda träden satte jag fart mot Falu fågelklubbs matnings-station.

Det var full fart, svartmesar, talgoxar och favoriten tofsmesen. Men det är INTE lätt att hinna fota dom. De sitter sällan still många sekunder och gillar att gömma sig långt in i träden.


Men störst intryck gjorde nog den granna ”större hackspetten” som så gärna ville leka kurragömma. Synd bara att han valde en av de smalaste björkstammarna. Han fick verkligen sträcka på sig för att inte synas…

Ibland blev den lite nyfiken…Tittut…

Och så småningom förstod den att vi inte var så farliga så den fortsatte jobba…

Efter tips om att en tretåig hackspett satt i ett träd efter stigen fick vi även se den lite ovanligare hackspetten. Men någon bra bild vart det inte. Efter en skön morgontimme i skogen for vi hem och jag hittade denna lilla sötnos på backen hemma på gården. Ahhh nej, hade katten varit framme och skadat lilla siskan. Men efter ett tag av vila ruskade den på sig och flög iväg. Allt var frid och fröjd igen…och jag gick in och redigerade mina bilder…

 

Kung Bore när han är som bäst!

Måste säga att jag hade inga förväntningar, ur fotosynpunkt, på min Tällbergstur denna helg. Jag skulle äta lite god mat som Tareq Taylor, hade lagat åt mig på Greens Hotell. Ni vet…han som vann Kockarnas Kamp på tv. God mat fick vi och hade en jättetrevlig kväll. På morgonen vaknade jag upp till denna utsikt…

Jag hade bestämt mig för att inte ta med ”riktiga” kameran denna helg. Jag skulle helt enkelt inte fota. Men nu gick det inte att stå emot längre…

Det var så otroligt vackert…överallt… Jag fick plocka fram min mobil och frågade  ”chauffören” så snällt jag bara kunde om vi kunde ta en liten, liten tur runt Tällberg innan vi for hem.

Väl hemma, ca 5 mil söderut är det ett grått Falun som möter oss, utan minsta frost på trädgrenarna. Jag ser på mina bilder och känner mig nöjd med dagens skörd. Mobilkameran fungerade bra när Kung Bore visar sig så här i all sin prakt..

.

 

Flatruet…en färgexplosion

Jag är en person som verkligen älskar färg! När jag målade i olja var det färgstarka saker. När jag började fota var det likadant. Jag vet inte hur många solnedgångar jag fotade första året jag hade kameran…typ 365 st 🙂 Jag har försökt att komma bort från allt solnedgångsfotograferandet senaste åren…”att utvecklas” heter det visst. Men efter att vara helt utsvulten på färg efter denna höst och förvinter trillade jag dit igen…

Jag trodde att vi for i god tid upp mot Flatruets topp. Klockan var bara runt 14.00.  Men jag upptäckte ganska snabbt att solnedgången redan var på gång och att mitt färg-sug skulle komma att tillfredsställas. (Kolla in plogbilens skopa, nästan högre än traktorn!)

Väl uppe på toppen av Flatruet klättrade jag upp på en av de stora snöhögarna. Här ovanför ser du Helags i bakgrunden.

Vänder du dig åt andra hållet är färgerna helt annorlunda. Vidderna är otroliga. Du ser många mil åt varje håll. Endast vi och några plogbilar är i farten. Snö…snö…snö… Här följer lite bilder…

Nu börjar fingrarna bli stela av kylan, -18 grader. Dags att åka hemåt. Mitt färgbehov blev helt klart mättat! Stort Tack vackraste Flatruet för hjälpen!

Det är något visst med kalhyggen…

Inte är det vackert när man åker på vägarna och kalhygge på kalhygge avlöser varandra. Men jag kan ändå känna, när jag åker in på mindre skogsvägar eller är ute på en promenad i skogen och helt plötsligt öppnar skogen upp sig…magi.

Där kan jag stå i skogskanten och titta ut på naturen. Allt känns stilla och lugnt. Jag kan sitta på en stubbe med kaffekoppen i handen och hoppas att något vilt djur eller en fågel ska dyka upp. Jag känner ro…

Avslutar med en vinterbild där skogen fick stå kvar…

Små grodorna, små grodorna…

 

Det har nu regnat nästan hela veckan. Plusgrader även nattetid. Jag hamnar framför datorn. Den är nämligen full! Jättetrist! Får inte in en enda bild till. En snabbkoll och jag ser att jag har 600 bilder på grodor från en tur till Skåne i Maj förra året. Hur kan man få för sig att åka till Skåne bara för att fota grodor? Många var det som undrade det. Men Skåne i försommartid är ju aldrig fel…

Vi träffades på fredagen mitt i Maj, på ett mysigt vandrarhem i Skåne-Tranås. Wild Nature fotoresor hade en workshop, som Henrik Karlsson ledde. Vi fick lite information och laddade för en sen kväll ute i träsket. Vi visste att vi skulle leta efter en 4-5 cm liten grön krabat…

 

Och visst fick vi se de små lövgrodorna. Där satt de ute i träsket och blåste upp sig. Parningsleken är i April/Maj och oftast nattetid.

Vi var också ute och letade efter denna roliga figur. En klock-groda. De låter precis som kyrk-klockor, därav namnet. Det var inte helt lätt att trampa omkring i träsket i mörkret och det tog typ 10 minuter innan jag plurrade första gången 🙂

En utflykt till Stenshuvud hann vi också med på lördagen. Sen var det dags att ge sig ut i träsket igen framåt natt-kröken.

Det var en fantastiskt rolig helg med mysiga foto-kompisar. Många skratt och mycket nya foto-kunskaper. Precis innan vi skulle åka hem på söndagen, fick Henrik syn på en söt liten lövgroda uppe i trädet som vi spanat efter hela helgen. (Jag såg den inte fast han pekade på den i början) Nu ska jag fortsätta rensa bilder… kanske kommer det fram ännu ett litet guldkorn…

Nyårslöftet som bröts första dagen…

2018!!! Ett år som ska fyllas med mycket roligt. Men säkert kommer mindre roliga saker också inträffa. Jag försöker gång på gång lära mig att inte oroa mig i förväg för att saker ska inträffa. Det har jag hela livet varit specialist på…att oroa mig. Ett nytt nyårslöfte fick bli att ”sluta oroa mig i förväg”!

Nyårsdagen kom. Vi hade bestämt oss för att leta efter snön. Vi satte oss i bilen och skrev in på google navigator vart vi skulle… Det blev mer och mer snö…och dimma…

Vägen var plogad och fin, och här vid denna skylt var jag fortfarande glad och ”icke-orolig” 🙂 Då säger gps-en att vi ska svänga ner på en helt annan väg. Jag är totalt uppslukad av det ooooootroligt vackra snölandskapet och babblar om allt vackert omkring oss…När jag plötsligt kommer på att gubben min är knäpptyst och jag ser att han håller hårt i ratten…

Då upptäcker jag att vi nu kör på en pyttesmal väg som precis rymmer vår bil. Navigatorn säger ”1,2 mil innan vi ska svänga vänster”. Vi får helt enkelt inte möta någon bil på 1,2 mil för då får någon backa jättelångt!!!  Ingen täckning på mobilen, ingen hemma vet vart vi åkt…knappt vi själva vet vart vi är. Det är slirigt, mycket snö på vägen och vi kan bara köra 30 km/h. Nu blir även jag tyst…och förstås OROLIG! Vi kryper fram med bilen…Efter en evighet, kändes det som, ringer plötsligt telefonen! Gissa om jag blev glad och du anar inte hur snabbt jag rabblade ur mig vart vi trodde vi befann oss (för jag var fortfarande orolig och såg framför mig hur vi skulle få lov att sova över i bilen)

 

Vi kom fram till målet till slut! Och fantastisk vinter fick vi se!  Jag började året med att oroa mig…i onödan…igen!