Våffeldagen…

Så kom då dagen jag längtat efter! Och vilken ljuvlig dag! Blå fin himmel. Massor av takdropp…det kan inte bli bättre! Hurra för våren…och våfflor!!!

När jag var på väg ut till bilen får jag syn på denna vackra lilla fågel. Steglitsen. Så grann i sina färger. Men jag hade siktet inställt på en tur till Leksand. Ville kolla om min lilla pöl däruppe blivit full av sångsvanar som den brukar vara så här års. Men ack nej! Isen låg fortfarande tjock och det dröjer nog ett tag innan de hittar hit.

Det enda jag såg i fågelväg var änder. De är egentligen väldigt vackra, men ville ju se annat! Jaha…vad skulle jag då fota…

Det fick bli tre änder till…och två gubbar…

…och lite båtar som väntar på att få tuffa omkring i Siljan. Allt som allt en ganska misslyckad foto-tur! Men den räddades av att jag fick äta fantastiska våfflor i solens sken med barn och barnbarn. Det kan inte bli bättre! Mums!!!

Vårspaning…

 

Gav mig ut på vårspaning igår…Sjönk direkt ner i snön till knäna…blev dyngsur om strumporna och även sur i hjärtat…Vart är våren??

Så mycket snö… överallt! Det sägs att i Falun har vi inte haft så här mycket snö sedan 70-talet.

Men så såg jag något som gjorde att hjärtat log lite grann. En liten lingonkvist som det t.o.m såg ut att vara en liten början av en rosa blomknopp på.

Och titta! Nötväckan solar sig i solen och börjar fixa till sitt lilla bo, som den har i den lilla springan bakom sig.

Snart kommer även nya blommor på min klätterhortensia, och de vackra torkade bladen som här lyser så fint i solens sken försvinner…

Det bästa vårtecknet är nog iallafall att jag tror att blåmesen ligger och ruvar. Iallafall kommer gubben hennes med mat hela tiden. Han matar henne utifrån holken.  Känns tidigt men vem vet…kanske vi blir först i stan med blåmesungar 🙂

Ja minsann…våren är på väg!!! Jag går och tar ut en stol och tar en kopp kaffe i solens sken…

Det tog tvärstopp…

Jag känner mig lite som den här ekorren…

Det tog tvärstopp…

Kom hem efter en skön semestervecka vid medelhavet. Tänkte att nu börjar nog våren knacka på dörren hemma i Falun. Men inte då! Det hade kommit ett par decimeter snö under veckan vi var borta och när vi väl skottat undan det, började det vräka ner snö i ett helt dygn till. Totalt kaos i vår stad. Finns ingenstans att lägga snön längre. Vissa gator är sååå smala att det inte går att mötas.

Jag längtar efter det här. Bilden ovan tog jag 24 Mars i fjol. Vilken skillnad mot i år! Eftersom jag inte är någon vinter-människa är min inspiration för fotografering puts-väck. Så trött på vitt, grått och svart! Men så tittar man ut genom fönstret och ser den här lilla godingen. Han njuter verkligen av snön och busar med sin syster/bror…

Tittut…här är jag…fånga mig…

Borrar ner huvudet djupt i snön…

Kastar lite snöboll…

Skuttar och far…

Det lilla kurre försöker säga mig är nog att det helt enkelt gäller att göra det bästa av situationen… att ha kul på vägen…mot VÅÅÅÅÅÅR!!!

Ett år sedan…Cornwall

Satt och tittade på kunskapskanalen när det kom ett reportage från en strand i England. Jag skrek till ”Där har jag varit!”

Godrevy beach

Det är ganska precis ett år sedan jag for på en fotoresa med Wild Nature. Patrik Larsson var ledare för kursen och honom hade jag bara hört gott om. Duktig föreläsare på fotomässor, otroligt duktig naturfotograf. Resan var planerad in i minsta detalj och här kommer en liten bildkavalkad…

Port Nanven

Det var soluppgångar och solnedgångar som stod på programmet. I kombination med tidvatten som var en upplevelse att få vara med om på nära håll. Vad snabbt det gick när vattnet kom in! Enorma krafter som vi hade stor respekt för och Patrik stod som en hök och höll koll på att vi inte blev för våghalsiga.

Mera Godrevy Beach fast en bit åt andra hållet.

Mycket klättrande blev det över stock och sten…Några vurpor på de glashala runda stenarna. Men stämningen var på topp och vi skrattade mycket.

   St. Michael’s Mount

Botallack mine

Slutligen lite bilder från sista kvällen när vi var vid Sandymouth. Solen tittade fram en smula och vi stod där och försökte hålla koll på tidvattnet. Man skulle försöka vara så nära vattnet som möjligt…helst utan att få en stor våg över sig. Jag kan säga att vi var många som var blöta om fötterna den här veckan. Många gånger stod man och lyfte upp stativet för att kameran skulle klara sig. Det var en resa jag länge kommer att komma ihåg. Jag har många hundra bilder så det finns stor risk att det dyker upp flera Cornwallbilder här på bloggen…

 

 

Lek eller allvar…det är frågan?

Livet vid fågelmatningen eskalerar när det blir så kallt och mycket snö, vilket vi haft denna vecka…Ja hela denna vinter faktiskt.  Det är ofta hård kamp mellan olika arter, och rangordningen är ganska tydlig. Ibland kan det vara kul att försöka fånga det på bild.

En blåmes och en talgoxe som kivades en lång stund. Här är det nog mest lek. Varför kunde de helt enkelt inte sitta vid var sitt hål? Det var ledigt överallt! Det var lilla blåmesen som inte gav sig utan puffade och kivades…och de höll på en hel dag fram och tillbaka.

Här är ett gäng som verkar kunna samsas hur många som helst på liten yta. Inget kiv där inte…Stjärtmesar är inte bara söta…de är vänliga också. Och får man inte plats bråkar man inte, utan väntar snällt på sin tur och ser söt ut…

Förra våren tog jag bilderna här under. På ett gäng grönfinkar. Troligtvis en familj där mamman och pappan tappert försöker hålla ordning på sina ungar. Jag tycker att grönfinkarna ser lite elaka ut i uppsynen. De blir inte så ofta bra på bild.  Men här tror jag det är mer allvar än lek. Ett försök att lära barnen överleva…

Så här kan det se ut. En helt vanlig dag i min trädgård…en blandning av lek och allvar…

 

Manligt och kvinnligt…

Har varit till fotoaffären med min trasiga kamera. Han såg på en gång vad som var fel och skruvade in en skruv som gängat upp sig. Nu blev det kontakt igen! Allt funkar troligtvis bra igen, men jag skulle hem och kolla att det räckte med den åtgärden.

Sen sa han något mer…Har du inte tyckt att du fått suddiga bilder tidigare, för jag tror att skruven varit på väg ut ett tag? Och visst hade han rätt! Jag har gormat och gnällt här hemma då jag inte tyckt att jag fått någon skärpa. Verkligen fått jobbat hårt för en bra bild och kasserat massor med suddiga bilder….

Till slut trodde jag att jag började bli darrig på handen/tappat stinget/synen blivit sämre mm mm Inte en sekund tänkte jag att det kanske var kameran det var fel på. Naturligtvis låg felet hos mig! Jag tänker att detta är typiskt kvinnligt, att det inte är bara jag som börjar med att leta efter fel hos mig själv. Jag tror att en karl hade gått till affären direkt och sagt ”kameran är trasig”! Önskar att jag hade lite av det draget…att jag slutar leta fel hos mig själv först…det kan vi ta när utrustningen är kontrollerad 🙂

Här är några bilder på entitan i fjällen som jag fick lov att fota fast inte kamera-fokuset fungerade. Sen avslutar jag med en bild som jag VILL ska vara lite suddig…

Mörbultad men lycklig…

 

Sista dagen på vår vecka i fjällen vaknade vi upp och fick äntligen se solen. Eftersom jag deppat sista dagarna då min kamera gått sönder, tyckte gubben min att jag skulle hämta mobilkameran och följa med på en skotertur. Sagt och gjort…man lär passa på när solen är framme…för den har vi inte sett mycket av  i vinter.

Vårt första stopp och egentligen så långt vi hade tänkt att åka var till Kariknallen och äta våfflor med hjortronsylt. Det var sååå vackert där uppe och morgonrodnaden låg kvar vid horisonten. Trots att klockan var 12.00!

Utanför karlknallen stod rosorna och väntade på oss…något kylslagna. Efter en superb våffla kunde vi bara inte åka hem. Det var fantastiskt väder…några få minusgrader och ingen blåst alls fast vi var högt upp på fjället.

Vi fortsatte till den ”högsta punkten” som vi kallar den. Där stod många skoterförare och beundrade utsikten. Du ser många mil åt alla håll. Grymt vackert! Sedan bar det av igen över fjället…och jag njöt verkligen.

De är värda en eloge här i Funäsdalen som preparerar så mkt fina spår både för de som gillar skidåkning, men också för oss som tycker om en tur med skoter. Utan skotern hade jag aldrig fått uppleva detta vackra, då reumatismen gör att skidåkning inte funkar. Det var nog den bästa skotertur jag haft sen vi började fara till fjällen för många, många år sedan. Sen att man blir mörbultad av allt skumpande och hoppande, det hör liksom till…

 

Det som inte fick hända…

Två år hann jag ha kameran innan jag gjorde det man inte får göra.  Jag la den på ett dumt ställe…kanondumt faktiskt! Men jag tycker nog att kameran var onödigt hård mot mig. För fallet var bara ca 30 cm och den landade så mjukt och fint på den tjocka ryamattan. Det hördes knappt att den glidit ner… Iallafall slutade autofokus fungera. Typiskt! Jag behöver verkligen autofokus då min syn inte är helt okey. Tur att jag hunnit ta några bilder här i Bruksvallarna innan detta hände…

Och som om det inte räckte fick jag för mig att googla lite… Såg att man kunde återställa och det brukar ju alltid vara bra! Sagt och gjort. Resultatet = Nu fungerar absolut ingenting på kameran! Suck!

En entita (eller talltita…ser inte skillnad på dom) kom på besök innan kameran pajade…  

…och en rufsig talgoxe försökte tappert hålla fast sig i stormen som dök upp en kväll.

Nu hoppas jag att killarna i fotoaffären hemma i stan är snälla och hjälper mig, när jag kommer hem. Att felet går att fixa, lätt som en plätt! För när solen och våren kommer vill jag vara beredd!

Små”kurrarna” tillbaks…

Jag var lite orolig ett tag…Inga ekorrar kom till matningen. En bekant tröstade mig och sa att det kan vara så. De har fyllt på sina depåer men kommer tillbaks när de blir hungriga. Och en morgon kom de igen…

Det är lite kul att se dom. En är äldre och helt gråhårig. Den är inte alls rädd för mig. Sitter den och äter så börjar den bara stirra på mig…men sitter kvar!

Sen är det två småkurrar som yr omkring på backen. Busar i snön, jagar varandra i träden, skuttar mellan grenarna.

 

Det är helt kört att försöka få en bild på dom utomhus. Innan jag vridit om låset på ytterdörren har de farit iväg all världens väg via grantopparna.

 Bara att hoppas på att de också blir gamla och trötta och förstår att man ska vara snäll mot den som har hand om maten! Tills dess får jag gömma mig bakom gardinen och försöka få så bra bilder som möjligt…

Äntligen…sötnosar på besök!

Så kom den då till slut och hälsade på. Den sötaste av dem alla…Stjärtmesen! Jag satt på träningscykeln och trampade. Såg en isländsk serie på tv samtidigt. Den är bra men lite seg mellan varven, så blicken for till fönstret och jag får syn på dom vid fågelmatningen.

Det var bara att hoppa av cykeln, hämta kameran och snabbt ställa in kameran. Jag har aldrig haft dom här. Aldrig sett dom ens…bara på bild på instagram. De är så otroligt söta. Som små snöbollar…med ögon…och en stilig stjärt 🙂

De kom i en klunga, verkade mest intresserade av talgbollarna. De for runt i trädet som virvelvindar. Jag kämpade på för att hinna följa efter med kameran. Hade någon stått och filmat mig hade de fått ett gott skratt. De stannade kanske tre minuter totalt, sen for de iväg, alla samtidigt.

Det var bara att hoppa upp på cykeln igen och titta vidare på serien…i ca en kvart…för då kom de tillbaks i 3 minuter igen! Så höll de på under en timme ungefär.

Nu är de borta igen och det är bara att hålla tummarna för att de ska komma tillbaks en annan dag, gärna en dag när ljuset är lite bättre. Annars får jag helt enkelt cykla på och titta klart på den isländska serien istället…