Vintern knackar på dörren…

Det är några år sedan som jag hade möjlighet att åka till fjälls i September. Det är, enligt mig, den absolut vackraste tiden i fjällvärlden. Färgerna exploderar. Solen skiner! Vi njuter av gott fika under vandringar mot fjälltoppen.

Det var så vi hade tänkt oss…Hur blev det då? Jo, regnet öste ner hela helgen! Det blåste ishavsvindar och var typ 2-4 grader, men kändes som -4 enligt SMHI. Löven hade redan fallit av. (Löfven föll några dagar senare efter omröstning i riksdagen)

Första dagen blev det en liten tur in till mysiga Funäsdalen och en gofika på Café Loftet. Efter en regnig och helt igenmulen dag, tittade solen fram genom molnen lagom till solnedgången. Några minuter fick jag njuta…och fota, innan regnet började igen.

Efter att ha stött på denna vackra ”låtsas”pippi ute i skogen kom jag på att jag kunde sätta igång fågelmatningen.

Först att hälsa på var en nötväcka och en entita (eller talltita…ser inte skillnad på dom) De visade sig vara helt orädda och kom nästan lite för nära mig. Det susade kring öronen när de flög förbi bara någon decimeter från huvudet mitt.

Eftersom gubben min glömt att ta med min Ikea-hylla som vi skulle skruvat ihop (Han hade tagit ut den när han skulle packa sina golfklubbor och glömt att lägga in den igen!!!) ville han kompensera med en fototur. På lördagen satte vi oss därför i bilen och for ner mot Tännäs…i regnet.

Jag fick fota lite vatten. Lite mer rött var det i naturen nere på myrarna och de vackra sångsvanarna låg och guppade så vackert inne i vassen. Orren satt där så fint i dikesrenen och räknade bilarna…

Söndagen morgon klockan 05.30 ringde klockan och vi skulle få följa med ut på har-jakt. Direkt när vi sätter oss i bilen skuttar en hare över vägen precis vid vår stuga… Som för att säga ”Ta mig om ni kan…”

Det var en vacker, kall, regnig morgon, vid fjället.  Hunden fick upp spår direkt, jag lyckades få en glimt av den sluga haren som lekte med lilla Bella i två timmar innan det var dags för oss att åka hem! Glömde jag berätta att det bästa av allt med harjakt är fikat…om man inte hade glömt det på bron hemma… Jag har lovat gubben min att inte berätta vem som var fika-ansvarig, men kan säga så mycket som att han är skydig mig en foto-tur till.

Och snön då…Ja den började så smått falla där på morgonkvisten. Och på bilder jag sett var Lill och Stor Skarven helt snötäckta innan kvällen. Men då var vi redan hemma i Falun igen på födelsedagskalas.

Det är något visst med kalhyggen…

Inte är det vackert när man åker på vägarna och kalhygge på kalhygge avlöser varandra. Men jag kan ändå känna, när jag åker in på mindre skogsvägar eller är ute på en promenad i skogen och helt plötsligt öppnar skogen upp sig…magi.

Där kan jag stå i skogskanten och titta ut på naturen. Allt känns stilla och lugnt. Jag kan sitta på en stubbe med kaffekoppen i handen och hoppas att något vilt djur eller en fågel ska dyka upp. Jag känner ro…

Avslutar med en vinterbild där skogen fick stå kvar…