Vintern knackar på dörren…

Det är några år sedan som jag hade möjlighet att åka till fjälls i September. Det är, enligt mig, den absolut vackraste tiden i fjällvärlden. Färgerna exploderar. Solen skiner! Vi njuter av gott fika under vandringar mot fjälltoppen.

Det var så vi hade tänkt oss…Hur blev det då? Jo, regnet öste ner hela helgen! Det blåste ishavsvindar och var typ 2-4 grader, men kändes som -4 enligt SMHI. Löven hade redan fallit av. (Löfven föll några dagar senare efter omröstning i riksdagen)

Första dagen blev det en liten tur in till mysiga Funäsdalen och en gofika på Café Loftet. Efter en regnig och helt igenmulen dag, tittade solen fram genom molnen lagom till solnedgången. Några minuter fick jag njuta…och fota, innan regnet började igen.

Efter att ha stött på denna vackra ”låtsas”pippi ute i skogen kom jag på att jag kunde sätta igång fågelmatningen.

Först att hälsa på var en nötväcka och en entita (eller talltita…ser inte skillnad på dom) De visade sig vara helt orädda och kom nästan lite för nära mig. Det susade kring öronen när de flög förbi bara någon decimeter från huvudet mitt.

Eftersom gubben min glömt att ta med min Ikea-hylla som vi skulle skruvat ihop (Han hade tagit ut den när han skulle packa sina golfklubbor och glömt att lägga in den igen!!!) ville han kompensera med en fototur. På lördagen satte vi oss därför i bilen och for ner mot Tännäs…i regnet.

Jag fick fota lite vatten. Lite mer rött var det i naturen nere på myrarna och de vackra sångsvanarna låg och guppade så vackert inne i vassen. Orren satt där så fint i dikesrenen och räknade bilarna…

Söndagen morgon klockan 05.30 ringde klockan och vi skulle få följa med ut på har-jakt. Direkt när vi sätter oss i bilen skuttar en hare över vägen precis vid vår stuga… Som för att säga ”Ta mig om ni kan…”

Det var en vacker, kall, regnig morgon, vid fjället.  Hunden fick upp spår direkt, jag lyckades få en glimt av den sluga haren som lekte med lilla Bella i två timmar innan det var dags för oss att åka hem! Glömde jag berätta att det bästa av allt med harjakt är fikat…om man inte hade glömt det på bron hemma… Jag har lovat gubben min att inte berätta vem som var fika-ansvarig, men kan säga så mycket som att han är skydig mig en foto-tur till.

Och snön då…Ja den började så smått falla där på morgonkvisten. Och på bilder jag sett var Lill och Stor Skarven helt snötäckta innan kvällen. Men då var vi redan hemma i Falun igen på födelsedagskalas.

Domfrun kom med sin herre…

 

Vi hade bara någon dag kvar i fjällen och jag hade ständig koll på fågelhuset. Ville så gärna att domherren jag sett vid tidigare besök skulle komma tillbaks när nu kameran var lagad.

Så gissa att jag blev glad när något rött glimmade till i trädet.

Och frugan var också med. Runda, trinda och matglada var dom…

Ibland hettade det till…man undrar vad han sa till henne…

Här kommer lite bilder på det vackra paret.

Lilla blåmesen höll sig i skuggan när domherren satt på tronen.

Avslutar denna omgång från fjällvärlden med en vacker vit hare som städade under fågelmatningen.

En tita på besök…

Varit uppe i fjällvärlden under påskhelgen. Eftersom jag inte är någon vidare vintermänniska hade jag satt upp ett fågelhus förra gången vi var här…Den där gången när kameran gick sönder. Jag behövde få något att göra när övriga for runt på sina skidor.

Den här gången var jag laddad. Kameran var hel och solrosfrön påfyllt. Nu gällde det bara att få till lite mysiga bilder.

Jag ville upp och få med den fina soluppgången i bakgrunden. Misstänker att jag liknar denna lilla krabat när jag tidigt på morgonen står med håret okammat och kikar på mina små entitor… eller om det är talltitor…kanske…möjligen.


 

Ja nog fick jag kämpa. De sitter inte still långa stunder. Men några bilder hann jag med…Kolla in det lilla hjärtat bredvid fågeln, undrar vad den skuggan kom ifrån?

Sen steg den starka solen upp och det magiska ljuset var borta. Men denna lilla glupska pippi med sin lilla tunga får vara med på ett hörn iallafall.

Mörbultad men lycklig…

 

Sista dagen på vår vecka i fjällen vaknade vi upp och fick äntligen se solen. Eftersom jag deppat sista dagarna då min kamera gått sönder, tyckte gubben min att jag skulle hämta mobilkameran och följa med på en skotertur. Sagt och gjort…man lär passa på när solen är framme…för den har vi inte sett mycket av  i vinter.

Vårt första stopp och egentligen så långt vi hade tänkt att åka var till Kariknallen och äta våfflor med hjortronsylt. Det var sååå vackert där uppe och morgonrodnaden låg kvar vid horisonten. Trots att klockan var 12.00!

Utanför karlknallen stod rosorna och väntade på oss…något kylslagna. Efter en superb våffla kunde vi bara inte åka hem. Det var fantastiskt väder…några få minusgrader och ingen blåst alls fast vi var högt upp på fjället.

Vi fortsatte till den ”högsta punkten” som vi kallar den. Där stod många skoterförare och beundrade utsikten. Du ser många mil åt alla håll. Grymt vackert! Sedan bar det av igen över fjället…och jag njöt verkligen.

De är värda en eloge här i Funäsdalen som preparerar så mkt fina spår både för de som gillar skidåkning, men också för oss som tycker om en tur med skoter. Utan skotern hade jag aldrig fått uppleva detta vackra, då reumatismen gör att skidåkning inte funkar. Det var nog den bästa skotertur jag haft sen vi började fara till fjällen för många, många år sedan. Sen att man blir mörbultad av allt skumpande och hoppande, det hör liksom till…

 

Det som inte fick hända…

Två år hann jag ha kameran innan jag gjorde det man inte får göra.  Jag la den på ett dumt ställe…kanondumt faktiskt! Men jag tycker nog att kameran var onödigt hård mot mig. För fallet var bara ca 30 cm och den landade så mjukt och fint på den tjocka ryamattan. Det hördes knappt att den glidit ner… Iallafall slutade autofokus fungera. Typiskt! Jag behöver verkligen autofokus då min syn inte är helt okey. Tur att jag hunnit ta några bilder här i Bruksvallarna innan detta hände…

Och som om det inte räckte fick jag för mig att googla lite… Såg att man kunde återställa och det brukar ju alltid vara bra! Sagt och gjort. Resultatet = Nu fungerar absolut ingenting på kameran! Suck!

En entita (eller talltita…ser inte skillnad på dom) kom på besök innan kameran pajade…  

…och en rufsig talgoxe försökte tappert hålla fast sig i stormen som dök upp en kväll.

Nu hoppas jag att killarna i fotoaffären hemma i stan är snälla och hjälper mig, när jag kommer hem. Att felet går att fixa, lätt som en plätt! För när solen och våren kommer vill jag vara beredd!

Flatruet…en färgexplosion

Jag är en person som verkligen älskar färg! När jag målade i olja var det färgstarka saker. När jag började fota var det likadant. Jag vet inte hur många solnedgångar jag fotade första året jag hade kameran…typ 365 st 🙂 Jag har försökt att komma bort från allt solnedgångsfotograferandet senaste åren…”att utvecklas” heter det visst. Men efter att vara helt utsvulten på färg efter denna höst och förvinter trillade jag dit igen…

Jag trodde att vi for i god tid upp mot Flatruets topp. Klockan var bara runt 14.00.  Men jag upptäckte ganska snabbt att solnedgången redan var på gång och att mitt färg-sug skulle komma att tillfredsställas. (Kolla in plogbilens skopa, nästan högre än traktorn!)

Väl uppe på toppen av Flatruet klättrade jag upp på en av de stora snöhögarna. Här ovanför ser du Helags i bakgrunden.

Vänder du dig åt andra hållet är färgerna helt annorlunda. Vidderna är otroliga. Du ser många mil åt varje håll. Endast vi och några plogbilar är i farten. Snö…snö…snö… Här följer lite bilder…

Nu börjar fingrarna bli stela av kylan, -18 grader. Dags att åka hemåt. Mitt färgbehov blev helt klart mättat! Stort Tack vackraste Flatruet för hjälpen!